fredag 21 september 2007

To live to learn to love? Eh, come again?!

Jo, nu har jag visst stott pa Facean. Han sag mig inte och tur var val det. Allt pa listan avbockades dar i stunden. Lang blottarrock - check. Glasogon utanglas - check. Minderarig lappstiftstjej i vintageklanning - CHECK. Det stod faktiskt en hel bunt samlad runt honom. Man kan bara beundra denna principfasthet. Han ar liksom fashionvarldens svar pa R. Kelly och det ar bade beklammande och fascinerade att beskada.

Idag har jag, liksom alla andra dagar, kommit fram till foljande slutsats: manniskor ar vidriga.
Och somliga av kunderna jag haft ar ackliga javla ragator som inte har nagot battre for sig an att med sotsliskig ton forolampa mig rakt i ansiktet. A disaster, your coffee? Ursakta, men sa lange inte dina barn dott av ditt "regular americano with WARM milk, just the right amount" eller du fatt cancer av maten sa kan du fan kora upp din javla disaster i ditt feta arsle.
Jag har pressen pa mig att alltid vara trevlig pa jobbet, mot allt och alla, for det ar sa man ar pa Leon. Min falskhet ar imponerande, tro mig. Men egentligen - vad far jag tillbaka? Niente! Vi har inte ens 700-hot stuff pa Regent Street.


Taste THIS pain, biatch.


Erika

2 kommentarer:

Erika sa...

WHAT?! var sag du freaket?

Anonym sa...

haha, ah, hur känns det vara en av de som alltid får stå och le artigt vad som än bemöts en? härligt härligt.
Andreas