Det varsta med att jobba pa Leon ar inte att behova ga upp kvart over fem varje morgon. Inte heller att behova slapa sack efter sack med mat upp och ner for trappor, eller att inte fa sitta ner en enda gang pa atta timmar.
Nej, det varsta ar musiken. Detta fruktansvarda skval som ligger i andlosa playlists med namn som "spit day upbeat eclectic 7" eller "lud evening chill out". Allt ar hissmusik, usel bossanova (nagot jag har svart for i storsta allmanhet) och plinkig jazz. Det ar sa dodsangestframkallande att jag knappast vet hur jag ska sta ut mycket langre. Jag kanner mig som... ett dott foster varje gang nagon drar igang ipoden. Idag hittade jag en lat jag gillade. EN. Det var en gammal Saint Etienne-danga med sa mycket nittiotalsfeeling att jag ville dra pa mig min Blossomoutfit och dansa moppepojkedansen dar bakom disken. Dance-nostalgin fran lagstadieperioden (naja, jag var val fyra eller sa nar dn singeln slapptes), ah sweet ol' memories. Men jag far itne spela den mer, jag korde den pa repeat hela morgonen och da fick jag klagomal fran resterande del av Leon-teamet. Neat.
"I'm serious as cancer when I say rhythm is a dancer". Why lie? No, you aren't.
Erika
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar