Ensam vaken, at Stan's.

Gosh. Tja, det ar inte direkt endorfiner som sprudlar i kroppen just nu. Det ar bara en normal (vanligt forekommande) kvallsdepression. Min samre halft (hah!) har redan gatt och lagt dig. Alarmet hennes ar stallt pa kvart i fem, till min stora forskrackelse. Trevligt att vi delar sang, men inte dygnsrytmer. Verkligen. Sjalv borjar jag slita vid lunchtid, 12.00, fram till midnatt. Dubbelpass. Harligt. Nar jag kommer hem, sover hon antagligen. Hejda rodtott. Hoppas vi lyckas pricka in en ledig dag tillsammans snart. Nar jag sitter har nu kan jag inte tanka pa nagot annat an hur gott det skulle vara med en (garna fler) ol (hej mamma) och en till ledig morgondag. Eller, missuppfatta mig ratt, jag trivs pa jobbet, bortsett den ena kvinnliga schitzofrena chefen. Det ar bara det att jag saknar sommaren, eller snarare sommar, inte just den har sommaren kanske. Det blev ju aldrig sommar. Den gick mig helt forbi. Jag saknar min sang, att kunna sova hur lange jag vill pa morgonen, nar jag vaknar, stracka mig efter powerknappen pa CD-spelaren och satta pa manadens "besatt-skiva". Saknar att langsamt hasa mig ur sangen, promenera over kladhogarna pa golvet in till datorn och checka helgon for att darefter ga upp till mormor och ata frukost. Sedan se vart dagen leder. Gosh how I miss it. Redan.


Cred till den tanten.


Paulina