Tidningarna är värdelösa, allt fokus ligger på skvaller och paparazzifotografering och pressens lilla älskling är och förblir för lång tid framöver Amy Winehouse. Radio vill jag knappast lyssna på, den är till och med värre än den franska, således outhärdlig. Och så TV-programmen. Jag har faktiskt funderat på om det kan vara så att det ligger någon slags subtil ironi bakom alla produktioner - för det är verkligen så uselt att det knappast kan vara helt seriöst. Och filmerna de visar... jag har, sedan jag kom hit, inte kunnat se en enda riktigt bra film. TV-tidningen vi har satte en fyra på "Once Upon A Time In Mexico" och det säger en hel del om prioriteringarna här. över lag verkar i princip alla kulturkritiker här otroligt generösa med sin betygsättning (det är obehagligt att sätta betyg på böcker, det har jag alltid hävdat och här får allt en femma). Har de inte förstått... det enda värdiga att eftersträva är snobbism?
Nej, Nietszche vänder sig i sin grav, var så säkra.
Nihilismen framstår mer och mer som det enda vettiga alternativet.
It ain't no tangorabatt, but it ain't bad.
Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar