Visst var det natten mellan söndag och måndag som just passerat? Alltså, varför ska jag alltid sova så fruktansvärt dåligt just mellan de dagarna, oavsett hur förvrängd och deformerad min tidsuppfattning än har lyckats bli under en vecka?! Gå och lägga sig vid fyra och vakna vid nio - nej, det är INTE vad jag vill påstå vara en normal dygnsrytm.
Och ja, låt säga såhär: min reseångest har inte avtagit, direkt. Ska jag behöva leva med den här puttrande illamåendeklumpen i magen tills vi faktiskt åker? Eller är det mitt dåliga samvete, den konstanta påminnelsen om att jag faktiskt inte alls är någon DOER, som ligger där och skaver? För ja okej, jag inser väl likväl som de flesta att förnekelse måhända inte riktigt är den bästa medtoden. I längden.
Förövrigt: jag måste noppa ögonbrynen, or else finns risken att resterande del av mänskligheten vid synen av mina inte alls så välformade bågar, kommer få hjärtsnurp därför att de alldeles nyss sett Friedrich Nietzsches nuna (och kropp med då, för den delen) spatsera förbi.
Tur att min mustasch inte riktigt är lika frodig. Ännu.
Erika
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar